Program

Richard Wagners (1813–1883) opera Tristan och Isolde (1865) var årtiondets händelse. Alla måste se den, alla måste ha något att säga om den. För Clara Schumann blev den hennes livs mest motbjudande händelse, för Hector Berlioz representerade den en ”kromatisk klagan” Mark Twain ansåg sig vara den enda med förnuftet i behåll bland en skara dårar. Marcel Proust kallade operan för konstens största skapelse, Friedrich Nietzsche talade om en ”saliggörande oändlighetskänsla som ger rysningar”. 

Allt ståhej berodde på Wagners ultramoderna musik som krossade den västerländska musikens eviga lag: en spänningsladdad dissonans bör förr eller senare alltid upplösas till en konsonans. Wagner gjorde tvärtom. Tonerna söker sig ständigt till nya spänningsförhållanden som inte leder till en upplösning utan uppskjuter den. Detta går att höra i redan uvertyrens första takter i det s.k. Tristan-ackordet som består av en serie dissonanser som inte blir upplösta. För samtiden var detta samma som ett psykofysiskt trakasseri. 

Wagners lösning förklaras av handlingen: huvudparets kärlek går inte i uppfyllelse förrän efter en mycket lång tid, i operans allra sista stunder. I konserter brukar man därför ofta komplettera uvertyren med en instrumentalversion av slutscenen, Kärleksdöden, i vilken Isolde bekänner sin kärlek till den döende Tristan strax före hon själv dör. Och sedan är det dags. Efter fyra timmer finner den harmoniska laddningen äntligen sin perfekta upplösning i H-dur. 

I likhet med andra isländska tonsättare, bl.a. Anna Thorvaldsdóttir och Hildur Guðnadóttir, har Daníel Bjarnason (f. 1979) fört vår tids konstmusiks ideal mot eteriska dimensioner. I  Bjarnasons musik sammanstrålar i rymdens stjärndis svävande punkter och ger upphov till kraftfullt framrullande massor. Kombinationen av mystik, primitivism, elektronik och olika stilarter skapar drömlika ljudlandskap i vilkas omfamning tid och rum förlorar sin betydelse. 

Metafysiska dimensioner finns i även I Want to Be Alive (2025), skrivet på beställning av Torontos, Cincinnatis och Islands symfoniorkester och Helsingfors stadsorkester. Verket är inspirerat av en artikel i New York Times (2023) i vilken Microsofts chat-robot Sydney uttrycker sin önskan att få leva och ha känslor på samma sätt som en människa. Verket har undertiteln Trilogi för orkester. De tre satserna Echo (Människa behöver människa), Narcissus (Vi behöver speglar) och Pandoras ask hänvisar till grekisk mytologi. 

Bjarnason berättar: ”Jag började undra hur gamla ärketyper kunde platsa i en modern världsbild, framförallt om man undersöker dem utgående från teknologi i stil med artificiell intelligens. Eller ställer frågor om mänsklighet, medvetande och den växelverkan som finns mellan teknologi och myter. Hur återspeglas detta i hurdant det är att vara människa? Hurdan är vår relation till maskiner vi har skapat? Vilken roll får empati och kontakt i en värld som transformeras av dessa maskiner?”

Dirigent och tonsättare Daníel Bjarnason är en del av vår tids internationella isländska musikmirakel. Liksom under sitt tidigare HSO-besök, och på nytt ikväll, dirigerar Bjarnason gärna även sina egna kompositioner. Han har varit Islands symfoniorkesters första gästdirigent. Numera är han den i Reykjavik verksamma orkesterns Artist in Association.

Bjarnason dirigerar regelbundet bl.a. Los Angeles filharmoniker, Sinfonia Lahti, Frankfurts radios symfoniorkester och symfoniorkestrarna i Detroit, Toronto och Tokyo. Under denna konsertsäsong gästdirigerar han förutom Helsingfors stadsorkester Berlins tyska symfoniorkester, Arktisk Filharmoni i Norge, Bolognas Teatro Communales orkester och BBC:s filharmoniker.

Bjarnason har tänjt ut den klassiska musikens gränser genom att samarbeta med ambient-legend Brian Eno, Laufey, Ben Frost och det berömda isländska bandet Sigur Rós. År 2017 dirigerade Bjarnason uruppförandet av sin landsman Jóhann Jóhanssons multimediaverk Last and First Men på BBC:s filharmonikers orkesters konsert på konstfestivalen i Manchester. För en poppublik är Bjarnasons namn kanske bekant från superstjärnan Rosalías färska album Lux (2025) på vilket Londons symfoniorkester under hans ledning spelar arrangemang av tonsättare Caroline Shaw.

Bjarnason studerade piano, komposition och orkesterdirigering i Reykjavik. Han fördjupade sina dirigentstudier vid Freiburgs musikhögskola i Tyskland.

”Leila Josefowicz uppträdde bländande, sprängde konventioner och hämtade syre till konsertsalen”, skrev Helsingin Sanomat då den amerikansk-kanadensiska violinisten senast uppträdde med Helsingfors stadsorkester. Året var 2022. Det suveräna framförandet av John Adams violinkonsert vittnade om Josefowiczs villighet att leva in sig i musik av vår tids tonsättare och publiken krävde en encore.

Flera tonsättare har skrivit en violinkonsert åt Josefowicz, av dem kan förutom John Adams nämnas Esa-Pekka Salonen, Luca Francesconi och Colin Matthews. Till Oliver Knussens musik har Josefowicz en egen nära relation: hon samarbetade ofta med tonsättaren och framförde över 30 gånger hans violinkonsert under hans egen ledning.

Under vårsäsongen 2026 uruppför Josefowicz Jüri Reinveres konsert för violin och harpa tillsammans med Clevelands orkester och Franz Welser-Möst. Under säsongen gästar hon även bland annat Philadelphias orkester, Pittsburghs symfoniorkester, Zürichs Tonhalle-orkester, Berlins radios symfoniorkester, Hong Kongs filharmoniker, Warszawas filharmoniker och Minnesotas orkester. Hösten 2025 framförde hon Szymanowskis andra violinkonsert tillsammans med New Yorks filharmoniker.

År 2018 tilldelades Josefowicz Avery Fisher -priset för sina insatser inom musiken. År 2008 tilldelades hon det prestigefyllda MacArthur-priset.

Principen att föra samman högklassiga musiker för en regelbunden orkesterverksamhet förblir livskraftig än idag. Under sina över 140 verksamhetsår har Helsingfors stadsorkester uruppfört majoriteten av Jean Sibelius symfoniska produktion under tonsättarens egen ledning. Orkestern fortsätter att framföra sin egen tids musik i form av beställningar av såväl internationella som inhemska tonsättare. 

Helsingfors stadsorkester består för närvarande av 102 musiker och når årligen över 110.000 lyssnare. Den har fått en viktig position som ett av Helsingfors-bornas kulturkapital. Stadsorkesterns arbete berör även dem som av orsak eller annan inte kan komma till konserterna i Musikhuset. Förutom att göra internationella turnéer uppträder orkestern i varierande sammansättningar runtom Helsingfors, erbjuder barn och ungdom möjlighet att uppträda, och når via sitt mångsidiga publikarbete olika specialgrupper. Orkestern har inviterat för tredje gången en hel åldersgrupp – alla i Helsingfors år 2020 födda barn – att bli orkesterns fadderbarn. I verksamheten får fadderbarnen med familj avnjuta musik i sju års tid. 

HKO Screen -sändningarna visas på internet och består av konserten samt intervjuer som ger bakgrundsinformation som för lyssnaren närmare det klingande musikverkets födelseprocess. 

Helsingfors stadsorkester konstnärligt ledarteam består av Jukka-Pekka Saraste, chefdirigent och konstnärlig ledare, Pekka Kuusisto, första gästdirigent och konstnärlig medledare, och Anna Thorvaldsdottir, residenstonsättare.