Program

År 1849 stod Richard Wagner (1813–1883) i skiljevägen. Han hade drivits i landsflykt då han i Dresdenrevolten stått på rebellernas sida, och hade nyss fullbordat Lohengrin (1848) som hörde till den romantiska nummeroperans tradition. Men han upplevde att stilen i hans fall kommit till en slutpunkt. Wagner började tänka ut en plan för att skapa en helt ny typs scenisk erfarenhet som skulle föra samman poesi, teater, bildkonst och musik och utgöra ett allkonstverk. Idén utkristalliserades år 1874 då tetralogin Der Ring des Nibelungen hade premiär i Bayreuth i ett festivalhus Wagner byggt för framföranden av endast hans egna verk.

Wagner skrev själv librettot som bygger på det tyska eposet Nibelungensången samt den fornskandinaviska Poetiska Eddan. Det finns tiotals huvudpersoner, tilltrasslade släktskaps- och kärleksrelationer, mångbottnade intriger, mytiska gestalter och gudar, symbolik och allegorier. Ytterst förenklat: en ring gjord av Rhenguldet ger sin bärare gränslös makt. Alberich, som smitt ringen, förbannar den. Överguden Wotan ger ringen som betalning åt jättarna som byggde Valhalla. Siegfried lyckas stjäla ringen men blir förrådd. Hans hustru Brünnhilde förstår att maktgirigheten fördärvat såväl gudarna som människorna. Hon ger ringen tillbaka till Rhendöttrarna, går upp på Siegfrieds sida på likbålet och tänder eld på Valhalla. Den gamla världsordningen går under, en ny kan börja. 

För att göra det enklare att hänga med skapade Wagner den så kallade ledmotivstekniken: viktiga gestalter (exempelvis Siegfried och Valkyrian), föremål (svärdet, elden, ringen) och övriga element (kärlek, död, Rhenfloden) ackompanjeras alltid av ett lätt identifierbart motiv eller tema. I fonden klingar nästan utan uppehåll tiotals ledmotiv. De är som en allvetande berättarröst som binder samman intrig och musik. 

Wagner komponerade endast en symfoni, en Beethoven-pastisch från ungdomsåren som snabbt glömts bort. För att fylla tomrummet i konsertprogrammen skapade dirigent Lorin Maazel (1930–2014) Der Ring ohne Worte (1987) som komprimerar operasagans över 15 timmar av musik till en orkestersvit för konsertbruk. Sviten skrevs på beställning av skivbolaget Teldarc och Maazel måste hålla speltiden under 75 minuter för att få verket att rymmas på en enda CD-skiva. Sviten presenterar Ringens viktigaste ledmotiv och scener utan ändringar i originalmusiken, endast ett par sångmelodier har flyttats över till blåsinstrument. 

Resan i härskarringens fotspår startar i djupet av Rhenfloden. Musiken strömmar upp till ytan och för oss till Valhalla, gudarnas rike, där dvärgarnas konung Alberich smider ringen beledsagad av storm och dunder. Ett enormt cymbalslag inleder händelserna i Valkyrian: syskonen Siegmund ja Sieglinde blir förälskade i varandra och ger efter för passionen. Då de inser sitt brott flyr de sin far, överguden Wotan. Valkyrieritten introducerar Brünnhilde. Hon trotsar Wotan och försvarar Siegmund. Som straff gör Wotan henne till en människa och försänker henne i evig sömn omgiven av en brinnande eld. Förtrollningen släpper endast om en helt orädd hjälte vågar tränga fram till henne. 

Den tredje operan handlar om Siegfried som av sin fosterfar Mime skolas att bli en orädd fäktare. Siegfried smider sig ett svärd och går till skogen där han finner en fågel. Den leder honom till en bergstopp omgiven av eld. Efter att ha dräpt Fafner, draken som vaktar ringen, finner Siegfried Brünnhilde och kysser henne. De får varandra ackompanjerade av extatiska fanfarer. 

Hälften av sviten ägnas musik från den avslutande operan Ragnarök. Siegfried och Brünnhilde vaknar upp från sin första gemensamma natt under vilken deras kärlek funnit sin fullbordan. Som ett tecken på sin trohet ger Brünnhilde ringen åt Siegfried, som ger sig ut på nya äventyr på Rhenfloden. I Gibichungarnas slott möter Siegfried Hagen, Alberichs son, som förhäxar honom att glömma Brünnhilde och sedan mördar honom. Nu kommer en av Ringens ståtligaste orkesterscener, Siegfrieds begravningsmarsch. I slutet förstår Brünnhilde vidden av förräderiet. Hon rider upp på Siegfrieds likbål och ger ringen tillbaka till Rhendöttrarna. Valhalla fattar eld och gudarna och den gamla världsordningen går under. 

Österrikaren Hugo Wolf (1860–1903) är en av lied-musikens mästare. Han hann skriva nästan 300 solosånger till dikter av bl.a. Goethe, von Eichendorff och Mörike före hans psykiska hälsa förstördes av syfilis. 38 år gammal sökte han sig frivilligt till ett mentalsjukhus i vilket han fem år senare avled.

Wolfs största idol var Wagner vars musik han som kritiker fanatiskt försvarade. Inspirerad av Wagner utvecklade han ett personligt tonspråk som präglas av en emotionell intensitet och en för sin tid modernistisk harmonik. Wolfs dröm var att skriva en wagnersk opera men Der Corregidor (1895) faller på ett hopplöst libretto och Manuel Venegas (1897) förblev ofullbordad.

Italiensk serenad är ett Wolfs få instrumentalstycken. Det skrevs på endast ett par dagar våren 1887 för stråkkvartett och var egentligen avsett för en svit i tre satser. 1892 arrangerade Wolf serenaden för altviolin och kammarorkester och övervägde samtidigt att skriva en ”italiensk svit” i fyra satser. Projektet blev aldrig av. 1903 gjorde Max Reger på basen av Wolfs partitur en version för kammarorkester. Stycket är ett exempel på den sida av Wolf som undviker wagneriansk bombasm och retorik. Detta är en glad och lättsamt humoristisk musik. 

Felix Mendelssohn (1809–1847) var konstmusikens söndagsbarn. Han föddes till en bankirfamilj i vilken man genast noterade hans begåvning och lät den blomstra. Redan som barn rörde han sig i kulturkretsar och lärde sig att skapa nätverk, och gjorde en dunderkarriär som tonsättare, pianist och dirigent. Men succén hade sin skuggsida. Mendelssohn började lida av en allt större självkritik och drevs till en perfektionist. Han upplevde att han som tonsättare gett sitt bästa krut i tonåren. Till sist var han så osäker på sitt eget kunnande att han började panta på sina partitur. 

Ett dylikt verk är den A-dursymfoni som skrevs på beställning av Londons filharmoniska sällskap. Uruppförandet i London våren 1833 var en framgång men Mendelssohn var inte nöjd och gjorde en ny version av partituret. Inte heller den dög åt honom, och verket trycktes först efter hans död. Symfonin har fått ordningsnumret fyra trots att den kronologiskt är Mendelssohns tredje. 

I verkets bakgrund finns Mendelssohns resa till Italien år 1830, exempelvis den andra satsen är inspirerad av en religiös procession i Neapel. För Mendelssohn hade symfonins ständiga popularitet varit en överraskning. Han hade inte tagit in hur mycket publiken och musikerna älskar musikens soliga uttryck och orkestreringens briljans. Däremot hade han oroat sig över att någon stämföring är alltför kantig. Sådant kan underbarnets öde bli. 

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Susanna Mälkki (f. 1969) är en mycket eftersökt dirigent bland symfoniorkestrar och operahus jorden runt. Under sin karriär har hon hunnit dirigera bland annat Clevelands orkester, New Yorks filharmoniker, Chicagos och Bostons symfoniorkester, Londons symfoniorkester, Bayerns radios symfoniorkester samt Berlins filharmoniker.

2016–2023 var Mälkki HSO:s chefdirigent och bidrog till att vidareutveckla såväl orkesterns klang och programpolitik som dess synlighet. Under Mälkkis period gjorde HSO internationellt betydande kompositionsbeställningar och gjorde turnéer utomlands. 2017–2022 var Mälkki Los Angeles filharmonikers första gästdirigent. På inbjudan av Pierre Boulez arbetade hon 2006–2013 som musikalisk ledare för Ensemble intercontemporain i Paris.

Under denna konsertsäsong dirigerar Mälkki bland annat Bartók i Los Angeles och Mahlers andra symfoni med Berlins tyska symfoniorkester. Hon dirigerar dessutom Den flygande holländaren på Hollands nationalopera, Willhelm Tell på Hamburgs statsopera och Lohengrin på Deutsche Oper Berlin.

2011 tilldelades Mälkki Finlands Lejon-ordens Pro Finlandia-medalj för sin insats för operakonsten. Hon är Arts et Lettres-ordens officer och kommendör. I januari 2016 utnämndes hon till Riddare av Franska hederslegionen. I november 2017 tilldelades Mälkki Nordiska rådets musikpris. År 2024 blev hon hedersdoktor vid Konstuniversitetet och inledde ifjol sitt arbete som professor i orkesterdirigering vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi.

Tuomas Katajala (f. 1975) är en av Nordens kändaste och mest mångsidiga tenorer. Han har framfört otaliga verk, från oratorier och orkesterverk till solosånger. Repertoaren går från barocken till vår tids musik. Hösten 2025 var han solist i Mahlers De tusendes symfonis framförande på Lettlands nationalopera i Riga under ledning av Tarmo Peltokoski. Han uppträdde dessutom som Froh i Wagners Rhenguldet på operan i Köln under ledning av Marc Albrecht och var tenorsolist i Mahlers Jordens sång på Teatro Politeama Garibaldi i Palermo.

Under denna säsong sjunger Katajala igen Mahlers åtta under ledning av Tarmo Peltokoski, denna gång tillsammans med Hong Kongs filharmoniker. Till konsertkalendern hör även uppträdanden som solist i Beethovens nia med Åbo filharmoniker och John Storgårds, Bachs Juloratorium med Cantores Minores och Szymanowskis opera Kung Roger med Radions symfoniorkester.

Katajala studerade vid Sibelius-Akademin. Han idkade fortsättningsstudier för Udo Reinemann vid Amsterdams konservatorium och Alberto Zedda vid Accademia Rossiniana i Pesaro. Katajala tilldelades första pris i Musica Sacra-sångtävlingen i Rom 2004 och andra pris i Gösta Winbergh-tävlingen. 2009– 2014 var han solist vid Finlands Nationalopera.

Denna tanke att sammanföra högklassiga musiker för en regelbunden orkesterverksamhet är lika livskraftig än idag. Under sina över 140 verksamhetsår har Helsingfors stadsorkester uruppfört majoriteten av Jean Sibelius symfoniska produktion under tonsättarens egen ledning. Orkestern fortsätter att framföra sin egen tids musik i form av beställningsverk av såväl internationella som inhemska tonsättare. 

Helsingfors stadsorkester består för närvarande av 102 musiker och når årligen över 100 000 lyssnare. Orkestern har blivit en viktig del av Helsingforsarnas kulturkapital. Orkestern berör även publik som inte har möjligheten att besöka konserthuset. Orkestern uppträder i olika sammansättningar runtom Helsingfors, erbjuder barn och unga möjligheter att uppträda och når olika specialgrupper genom sitt mångsidiga publikarbete. Orkesterns fadderbarnsverksamhet, som inleddes år 2000, har utvecklats till Kulturens fadderbarn, en verksamhet som nu omfattar hela Helsingfors.

Utöver Helsingfors når orkestern också internationella publiker genom att turnera utomlands och aktivt göra skivinspelningar. HKO Screen-konserterna, som kan ses på nätet både som direktsändningar och som inspelningar i efterhand, samt de fördjupande intervjuerna för tittare närmare det klingande konstverkets tillkomstprocess.

Sedan 2023 är Jukka-Pekka Saraste orkesterns chefsdirigent och konstnärliga ledare. Under säsongerna 2026–2028 fylls posten som förste gästdirigent av orkestern själv genom konserter som framförs utan dirigent och vars program planeras av musikerna själva.