Program

Även om Igor Stravinskys (1882–1971) musik alltid förblev identifierbar och unik förenas praktiskt taget alla hans verk av att de skamlöst imiterar, ja rentav kopierar förebilder. Trots detta var det omöjligt att förutse vilken stil och anda man skulle stöta på nästa gång. Under sina över 70 aktiva år tänjde Stravinsky sitt tonspråk till såväl rysk romantik som modernistisk dodekafoni och rentav jazz. Den nyklassicistiska perioden som började efter det första världskriget och varade i nästan 30 år blev hans mest produktiva och stilistiskt mest enhetliga.

Dumbarton Oaks (1938), periodens mest centrala verk, är en uppenbar hyllning till 1700-talets concerto grosson och framförallt J. S. Bachs Brandenburgkonserter. Verket skrevs för att fira diplomat och konstsamlare Robert Woods Bliss och hans hustru Mildred Barnes Bliss 30-årsbröllopsfest. Originaltiteln var Dumbarton Oaks 8–v–1938 enligt parets herrgård och bröllopsdag. Nadia Boulanger dirigerade uruppförandet då Stravinsky insjuknade. Han ledde dock själv verket senare två gånger, bland annat på paret Bliss guldbröllopsdag år 1958. 

Dumbarton Oaks är i tre satser och imiterar Bliss herrgårds jättelika, prunkande trädgård med sina räta, i regelbundna vinklar formade gångar. Precis som i barockens konserter får varje instrument visa upp sitt kunnande och sina särdrag i såväl den fartfyllda första satsen som i  den gungande långsamma satsen och den vilda finalen.

I mitten av 1900-talet blev Italien modernismens stormakt då en hel tonsättargeneration började forma sina egna stilar utgående från den seriella musiken. I gänget som leddes av Luigi Dallapiccola, Bruno Maderna, Luigi Nono och Giacinto Scelsi var måhända Luciano Berio (1925–2003) den mest mångfacetterade. Han var en av de första att anamma elektronik, och hans symfoni anses vara en av den nya musikens mest omvälvande innovationer. Symfonin, likt  Folk Songs (1963/1973), färgas av Berios världssyn: människan är bunden till ett kollektivt och individuellt förflutet som ständigt kommenterar nuet i form av minnen, associationer och allusioner. 

Folk Songs skrevs för Berios ex-hustru, mezzosopran Cathy Berberian. Verket utgör en  disparat samling sånger från Sardinien, Sicilien, Amerika, Frankrike och Armenien. Äkta folkmusik används dock enbart som en krydda. De två första sångerna Black is the Colour och  I Wonder as I Wander är tonsättare John Jacob Niles (1892–1980) bearbetningar av traditionella melodier. La donna ideale och Ballo är Berios egna tonsättningar av italienska folkdikter. Malurous qu'o uno fenno (Olycklig den som har en hustru) och Lo Fïolairé (Spinnerskan) har rötterna i Auvergne och sjungs på occitanska. Berberian antecknade Kärlekssång från Azerbajdzjan på basen av en LP-skiva av dålig kvalitet. Eftersom hon inte alls kunde azeriska är enbart en på ryska sjungen vers språkmässigt vettig. I versen jämförs kärleken med en het spis.

W. A. Mozart (1756–1791) fick i tonåren i Italien smak för klarinetten och använde dem i ett par divertimenton. I hemstaden Salzburg var instrumentet däremot inte känt eller spelat. År 1777 skrev han till sin far från Mannheim: ”Bara vi också hade klarinetter!” Året därpå var Mozart i Paris där han för första gången använde klarinetter i en symfoni (nr 31). Men det var först i och med vänskapen med den wienske virtuosen och frimurarbrodern Anton Stadler som instrumentets alla hemligheter uppenbarade sig. Mozart blev besatt av dess ”mänskliga” klang  och skrev åt Stadler en trio, en kvintett, en konsert och flera stiliga solon i Requiem och operorna Titus och Trollflöjten.

Klarinettkvintetten (1789) är inte bara det första verket i sin genre utan även en betydande förstudie för Mozarts sista instrumentalverk, klarinettkonserten (1791). Kvintetten i tre satser är från början skriven ett bassetthorn, klarinettens kusin med ett lägre gående register. Numera spelas verket vanligen på en A-klarinett. 

Det är möjligt att musikens blygt leende, ständigt vid det sorgmodiga snuddande stämning har att göra med Mozarts motgångar under ett annus horribilis: massvis av skulder, ett barns död, hustruns sjukdom. Kvintetten kom att utgöra förebild för tiotals senare tonsättare från Weber till Brahms som i sina egna kammarmusikverk låter klarinetten uttrycka något djupt humant. 

Felix Mendelssohn (1809–1847) var konstmusikens söndagsbarn. Han föddes till en bankirfamilj i vilken man genast noterade hans begåvning och lät den blomstra. Redan som barn rörde han sig i kulturkretsar och lärde sig att skapa nätverk, och gjorde en dunderkarriär som tonsättare, pianist och dirigent. Men succén hade sin skuggsida. Mendelssohn började lida av en allt större självkritik och drevs till en perfektionist. Han upplevde att han som tonsättare gett sitt bästa krut i tonåren. Till sist var han så osäker på sitt eget kunnande att han började panta på sina partitur. 

Ett dylikt verk är den A-dursymfoni som skrevs på beställning av Londons filharmoniska sällskap. Uruppförandet i London våren 1833 var en framgång men Mendelssohn var inte nöjd och gjorde en ny version av partituret. Inte heller den dög åt honom, och verket trycktes först efter hans död. Symfonin har fått ordningsnumret fyra trots att den kronologiskt är Mendelssohns tredje. 

I verkets bakgrund finns Mendelssohns resa till Italien år 1830, exempelvis den andra satsen är inspirerad av en religiös procession i Neapel. För Mendelssohn hade symfonins ständiga popularitet varit en överraskning. Han hade inte tagit in hur mycket publiken och musikerna älskar musikens soliga uttryck och orkestreringens briljans. Däremot hade han oroat sig över att någon stämföring är alltför kantig. Sådant kan underbarnets öde bli. 

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

År 2025 tilldelades mezzosopran Fleur Barron, enligt The Times en ”artist som slår knockout”, en Grammy för sin tolkning av titelrollen i Kaija Saariahos opera Adriana Mater på en inspelning gjord i samarbete med San Franciscos symfoniorkester och Esa-Pekka Salonen.

Till den förra konsertsäsongens höjdpunkter hörde bland annat debuten med New Yorks filharmoniker i uruppförandet av David Langs oratorium The Wealth of Nations under ledning av Gustavo Dudamel och debuten med Berlins filharmoniker i Mahlers De tusendes symfoni på Salzburgs påskfestival under ledning av Kirill Petrenko. Våren 2027 är Barron solist då Orchestre de la Suisse Romande i Genève framför Lili Boulangers kantat Faust och Hélène under ledning av Daniel Harding.

Fleur tror hårt på musikens förmåga att främja kulturell dialog och arbetar för en inklusiv kammarmusikrepertoar. Hon är aktiv som pedagog och har hållit mästarkurser vid bland annat Manhattan School of Music, Academy of Vocal Arts i Philadelphia, Royal Academy of Music, Royal Northern College of Music, Malesiens filharmoniker, Temple University och King’s College i London.

Fleur är född i Nordirland. Hennes mor är från Singapore och fadern är britt. Hon växte upp i Hongkong och New York. Hor har avlagt kandidatexamen i komparativ litteraturvetenskap vid Columbias universitet och magisterexamen i sång vid Manhattan School of Music. 

Den japanska pianisten Hayato Sumino (f. 1995) har funnit mängder av vänner jorden runt i konsertsalar och i sociala media där över 2,2 miljoner personer följer honom. Sumino har uppträtt som solist med flera av världens ledande orkestrar, bl.a. NHK- och Yomiuri Nippon-symfoniorkestrarna i Tokyo, Japans och Tokyos filharmoniker samt Baltimores och Chicagos symfoniker. Ifjol tilldelades Sumino Schleswig-Holsteins musikfestivals Leonard Bernstein-pris samt två Opus Klassik-pris.

I november 2023 gjorde Sumino historia genom att organisera alla tiders första pianorecital på Yokohamas K-Arena, en av Japans största arenor. Guinness rekordbok uppmärksammade tillfället som det inomhus organiserade pianorecital som sålt störst antal biljetter i världen, över 18.000 stycken.

Under förra säsongen debuterade Sumino på Pekings musikfestival där han spelade Prokofjevs tredje pianokonsert med BBC:s filharmoniker och John Storgårds. Sumino gjorde också för första gången en Europaturné, som brittiska Aurora Orchestras solist. Under denna säsong uppträder Sumino med bl.a. Tonhalle-orkestern i Zürich, Kölns filharmoniker och Los Angeles filharmoniker. Sumino har studerat till även magister i ingenjörsvetenskap i Tokyo.

Ända sedan Mahler Chamber Orchestra bildades år 1997 har orkestern arbetat med att utveckla sin unika klang. En egen identitet skapas av den demokratiska organisationsstrukturen: musikerna samarbetar intimt med orkesterförvaltningen. Mahler Chamber Orchestra har uppträtt i över 40 länder på fem kontinenter.

MCO:s klang präglas av ett kammarmusikaliskt ensemblespel mellan uppmärksamma och självständiga musikerpersonligheter. Orkesterns kärnrepertoar sträcker sig från wienklassicism och tidig romantik till vår tids musik och uruppföranden.

I MCO:s sätt att spela kan man fortsättningsvis höra avtryck av orkesterns grundare, dirigent Claudio Abbado, och hedersdirigent Daniel Harding. MCO:s nuvarande konstnärliga partners är pianisterna Mitsuko Uchida och Yuja Wang, violinist Augustin Hadelich och alttoviolinist Antoine Tamestit. Orkestern leds regelbundet av konsertmästarna Matthew Truscott och José Maria Blumenschein.

Varje sommar utgör MCO stommen i Luzerns festivalorkester. Samarbetet med Daniel Harding har fört MCO till otaliga ansedda europeiska festivaler och konsertsalar. Orkestern är Musikwoche Hitzacker-festivalens konstnärliga ledare och från och med detta år Baden-Badens påskfestivals residensorkester.

Utöver Helsingfors når orkestern också internationella publiker genom att turnera utomlands och aktivt göra skivinspelningar. HKO Screen-konserterna, som kan ses på nätet både som direktsändningar och som inspelningar i efterhand, samt de fördjupande intervjuerna för tittare närmare det klingande konstverkets tillkomstprocess.

Sedan 2023 är Jukka-Pekka Saraste orkesterns chefsdirigent och konstnärliga ledare. Under säsongerna 2026–2028 fylls posten som förste gästdirigent av orkestern själv genom konserter som framförs utan dirigent och vars program planeras av musikerna själva.