Program

I slutet av 1850-talet var Giuseppe Verdi (1813–1901) en framgångsrik tonsättare. De senaste operaprojekten, bland annat Simon Boccanegra och Maskeradbalen, hade dock vållat honom så mycket huvudvärk att han ville ta en paus från att komponera. Han drog sig tillbaka sitt hem i Parma. På sin gård St. Agata tillbringade han tid i trädgården, red, jagade, rodde ute på sjön. Om kvällarna spelade han kort med sin hustru. Ibland unnade han sig en cigarr. Vardagen var trygg och rutinerad och i längden urtråkig.

Då Petersburgs kungliga teater kontaktade Verdi för att be honom skriva en ny opera var han mer än redo att igen börja komponera. Han fick fria händer vad gällde ämnet och beställde av Francesco Maria Piave ett libretto baserat på spanjoren de Saavedras pjäs Don Álvaro. Ödets makt hade premiär i Petersburg i slutet av år 1862.

Berättelsen är melodramatisk: alla huvudpersoner är sitt eget ödes fångar och då de försöker undfly det leder det utan undantag till undergång och död. Operans populäraste nummer är uvertyren som domineras av ett brutalt klingande ledmotiv som symboliserar ödet. 

Österrikaren Hugo Wolf (1860–1903) är en av lied-musikens mästare. Han hann skriva nästan 300 solosånger till dikter av bl.a. Goethe, von Eichendorff och Mörike före hans psykiska hälsa förstördes av syfilis. 38 år gammal sökte han sig frivilligt till ett mentalsjukhus i vilket han fem år senare avled.

Wolfs största idol var Wagner vars musik han som kritiker fanatiskt försvarade. Inspirerad av Wagner utvecklade han ett personligt tonspråk som präglas av en emotionell intensitet och en för sin tid modernistisk harmonik. Wolfs dröm var att skriva en wagnersk opera men Der Corregidor (1895) faller på ett hopplöst libretto och Manuel Venegas (1897) förblev ofullbordad.

Italiensk serenad är ett Wolfs få instrumentalstycken. Det skrevs på endast ett par dagar våren 1887 för stråkkvartett och var egentligen avsett för en svit i tre satser. 1892 arrangerade Wolf serenaden för altviolin och kammarorkester och övervägde samtidigt att skriva en ”italiensk svit” i fyra satser. Projektet blev aldrig av. 1903 gjorde Max Reger på basen av Wolfs partitur en version för kammarorkester. Stycket är ett exempel på den sida av Wolf som undviker wagneriansk bombasm och retorik. Detta är en glad och lättsamt humoristisk musik. 

Felix Mendelssohn (1809–1847) var konstmusikens söndagsbarn. Han föddes till en bankirfamilj i vilken man genast noterade hans begåvning och lät den blomstra. Redan som barn rörde han sig i kulturkretsar och lärde sig att skapa nätverk, och gjorde en dunderkarriär som tonsättare, pianist och dirigent. Men succén hade sin skuggsida. Mendelssohn började lida av en allt större självkritik och drevs till en perfektionist. Han upplevde att han som tonsättare gett sitt bästa krut i tonåren. Till sist var han så osäker på sitt eget kunnande att han började panta på sina partitur. 

Ett dylikt verk är den A-dursymfoni som skrevs på beställning av Londons filharmoniska sällskap. Uruppförandet i London våren 1833 var en framgång men Mendelssohn var inte nöjd och gjorde en ny version av partituret. Inte heller den dög åt honom, och verket trycktes först efter hans död. Symfonin har fått ordningsnumret fyra trots att den kronologiskt är Mendelssohns tredje. 

I verkets bakgrund finns Mendelssohns resa till Italien år 1830, exempelvis den andra satsen är inspirerad av en religiös procession i Neapel. För Mendelssohn hade symfonins ständiga popularitet varit en överraskning. Han hade inte tagit in hur mycket publiken och musikerna älskar musikens soliga uttryck och orkestreringens briljans. Däremot hade han oroat sig över att någon stämföring är alltför kantig. Sådant kan underbarnets öde bli. 

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Den i Helsingfors födda Tuuli Takala (f. 1987) är numera en av de mest strålande finländska sopranerna på den internationella operascenen. Hon slog igenom 2013 då hon vann första pris i både Kangasniemi sångtävling och Timo Mustakallio-tävlingen. Samma år debuterade hon på Finlands Nationalopera som Nattens drottning i Trollflöjten. Takala har sjungit koloraturroller av Mozart på även Covent Garden i London, de tre operahusen i Berlin, Volksoper Wien, Nyslotts operafestspel och operan i Toulon. 2015 blev hon solist vid Semperoper i Dresden.

För en tid sedan sjöng Takala orkestersånger av Sibelius tillsammans med Tysklands radios filharmoniska orkester och Pietari Inkinen. I Helsingfors uppträdde hon på Orgelnatt & Aria-festivalen i samarbete med Musikhusets kör. Med HSO uppträdde Takala förra gången hösten 2022 då orkestern uruppförde Olli Kortekangas åt henne skrivna sångcykel Songs of Meena. Helsingin Sanomat skrev att Takala sjöng med glittrande stämma och en bred dynamisk skala.

Takala började spela violin då hon var fem år gammal. Hon sjöng aktivt i körer tills hon efter gymnasiet sökte sig till sin första sånglektion. Vid Sibelius-Akademin studerade hon först musikpedagogik, sedan operasång. 

Tuomas Katajala (f. 1975) är en av Nordens kändaste och mest mångsidiga tenorer. Han har framfört otaliga verk, från oratorier och orkesterverk till solosånger. Repertoaren går från barocken till vår tids musik. Hösten 2025 var han solist i Mahlers De tusendes symfonis framförande på Lettlands nationalopera i Riga under ledning av Tarmo Peltokoski. Han uppträdde dessutom som Froh i Wagners Rhenguldet på operan i Köln under ledning av Marc Albrecht och var tenorsolist i Mahlers Jordens sång på Teatro Politeama Garibaldi i Palermo.

Under denna säsong sjunger Katajala igen Mahlers åtta under ledning av Tarmo Peltokoski, denna gång tillsammans med Hong Kongs filharmoniker. Till konsertkalendern hör även uppträdanden som solist i Beethovens nia med Åbo filharmoniker och John Storgårds, Bachs Juloratorium med Cantores Minores och Szymanowskis opera Kung Roger med Radions symfoniorkester.

Katajala studerade vid Sibelius-Akademin. Han idkade fortsättningsstudier för Udo Reinemann vid Amsterdams konservatorium och Alberto Zedda vid Accademia Rossiniana i Pesaro. Katajala tilldelades första pris i Musica Sacra-sångtävlingen i Rom 2004 och andra pris i Gösta Winbergh-tävlingen. 2009– 2014 var han solist vid Finlands Nationalopera.

Denna tanke att sammanföra högklassiga musiker för en regelbunden orkesterverksamhet är lika livskraftig än idag. Under sina över 140 verksamhetsår har Helsingfors stadsorkester uruppfört majoriteten av Jean Sibelius symfoniska produktion under tonsättarens egen ledning. Orkestern fortsätter att framföra sin egen tids musik i form av beställningsverk av såväl internationella som inhemska tonsättare. 

Helsingfors stadsorkester består för närvarande av 102 musiker och når årligen över 100 000 lyssnare. Orkestern har blivit en viktig del av Helsingforsarnas kulturkapital. Orkestern berör även publik som inte har möjligheten att besöka konserthuset. Orkestern uppträder i olika sammansättningar runtom Helsingfors, erbjuder barn och unga möjligheter att uppträda och når olika specialgrupper genom sitt mångsidiga publikarbete. Orkesterns fadderbarnsverksamhet, som inleddes år 2000, har utvecklats till Kulturens fadderbarn, en verksamhet som nu omfattar hela Helsingfors.

Utöver Helsingfors når orkestern också internationella publiker genom att turnera utomlands och aktivt göra skivinspelningar. HKO Screen-konserterna, som kan ses på nätet både som direktsändningar och som inspelningar i efterhand, samt de fördjupande intervjuerna för tittare närmare det klingande konstverkets tillkomstprocess.

Sedan 2023 är Jukka-Pekka Saraste orkesterns chefsdirigent och konstnärliga ledare. Under säsongerna 2026–2028 fylls posten som förste gästdirigent av orkestern själv genom konserter som framförs utan dirigent och vars program planeras av musikerna själva.