Program

Jean Sibelius (1865–1957) första icke-kammarmusikaliska kompositioner skevs för pjäser och tablåer, och hans musik till pjäsen Stormen kom att bli hans allra sista orkesterverk. Sibelius  största succéer, exempelvis Finlandia och Valse Triste, var ursprungligen avsedda att ackompanjera sceniska händelser. Musiken till Maurice Maeterlincks pjäs Pelléas och Melisande (1905) skrevs på beställning av Svenska teatern i Helsingfors.

Maeterlincks pjäs hade haft premiär i Paris år 1893. Den hade snabbt attraherat stora tonsättare: inom tio år hade toner av Gabriel Fauré, Arnold Schönberg och Claude Debussy gett den i en statisk symbolism badande originaltexten nya nivåer. Även Sibelius förblev trogen pjäsen disiga, antydande grepp som låter en psykologisk press ersätta traditionella vändningar i intrigen. Pjäsmusiken gavs redan samma år nästan i sin helhet ut som en konsertsvit. Ikväll spelas fyra av satserna.

Den mäktiga, ridderliga uvertyren Vid slottsporten leder oss in i triangeldramats värld. Ett sorgmodigt oboesolo introducerar Mélisande, en olyckligt förlovad ung kvinna som Golaud möter vid en skogsbäck. Ett dansande mellanspel föregår scenen i vilken Pelléas och Mélisande stämmer träff i hemlighet. Mélisandes död avslutar pjäsen med ett gripande, vemodigt avsked.  

Då den unge Sergej Prokofjev (1891–1953) gjorde sin braskande entré i Petersburgs konsertkretsar gick Rysslands tusenåriga tsarvälde mot en kollaps och världen mot ett storkrig. Den stålfingrade bildstormarens maskinella spelsätt speglade tidsandan: romantiska drömmerier hörde till det förflutna, nu gällde kraftfulla dissonanser. Med sina två första pianokonserter (1912 och 1913) delade Prokofjev sina kritiker i grovt sett två läger: dem som beundrade och dem som hatade. Obestridligt är att man aldrig tidigare hört dylik musik. 

Den tredje pianokonserten (1921) blev till som ett lapptäcke genom att Prokofjev förde samman disparata skisser från åtta års tid. Stilistiskt är verket onekligen brokigt: passager som badar i de tidiga årens modernism varvas med en strömlinjeformad, sarkastiskt kryddad nyklassicism. Konsertens slutliga uttryck påverkades säkerligen även av att Prokofjev hade flyttat till Förenta staterna, något som tenderade att få europeiska tonsättare att jämna ut sina vassaste eggar. Då Prokofjev var solist i uruppförandet i Chicago i december 1921 fick verket ett kallsinnigt mottagande. Senare blev det Prokofjevs bravur, och han gjorde en skivinspelning år 1932. 

Konserten har tre satser. Den första inleds med orkesterns oskuldsfulla pastoral som dränks under pianots eldiga löpningar. Satsen i sin helhet präglas av en kamp mellan motsatta krafter. Den andra satsen varierar ett gavott-tema med ömsom ett grin, ömsom en inåtvänd mystik. 

I finalens slutstegring slås alla pianistiska flodluckor upp på vid gavel.

Det var först i och med arbetsamma revideringsprocesser som flera av Jean Sibelius (1865–1957) mest betydande verk fann sin slutliga form. Exempelvis violinkonserten, tondikterna Lemminkäinen, En saga och Barden samt den första symfonin uruppfördes i versioner som Sibelius inte senare kunde acceptera.

Det mest berömda exemplet torde dock vara den femte symfonin (1915–1919) som Sibelius arbetade på i sammanlagt sju år och och fick uruppförd hela tre gånger. Då han ledde den första versionen som hade fyra satser var han redan en firad nationalhjälte och mottagandet blev naturligtvis översvallande. Men själv var han missnöjd. I de följande versionerna trevade han sig fram mot en allt mera enhetlig formstruktur i vilken allt hängde ihop och inte ett enda tema dök upp utan en naturlig förklaring. Nästan fyra år efter det första framförandet hördes den slutliga versionen i tre satser som de facto kom att utgöra höjdpunkten i Sibelius symfoniska utveckling. Symfonin blev hans mest spelade.

Genast i början presenteras symfonins njugga material av blåsare som dyker upp likt oväntade solstrålar i horisonten. De måste snart kämpa om livsutrymme med ett tätt molntäcke, men sedan gör man gemensam sak och skyn öppnar beledsagad av fanfarer. Den andra satsen är en lågmäld variationsserie. I melodierna skymtar redan aningar om finalen och dess berömda tema som har att göra med svanars flykt. Symfonin får en märklig avslutning, det är som om tonsättaren mitt i all extas blåser av spelet. Är detta musik om frustration?

Felix Mendelssohn (1809–1847) var konstmusikens söndagsbarn. Han föddes till en bankirfamilj i vilken man genast noterade hans begåvning och lät den blomstra. Redan som barn rörde han sig i kulturkretsar och lärde sig att skapa nätverk, och gjorde en dunderkarriär som tonsättare, pianist och dirigent. Men succén hade sin skuggsida. Mendelssohn började lida av en allt större självkritik och drevs till en perfektionist. Han upplevde att han som tonsättare gett sitt bästa krut i tonåren. Till sist var han så osäker på sitt eget kunnande att han började panta på sina partitur. 

Ett dylikt verk är den A-dursymfoni som skrevs på beställning av Londons filharmoniska sällskap. Uruppförandet i London våren 1833 var en framgång men Mendelssohn var inte nöjd och gjorde en ny version av partituret. Inte heller den dög åt honom, och verket trycktes först efter hans död. Symfonin har fått ordningsnumret fyra trots att den kronologiskt är Mendelssohns tredje. 

I verkets bakgrund finns Mendelssohns resa till Italien år 1830, exempelvis den andra satsen är inspirerad av en religiös procession i Neapel. För Mendelssohn hade symfonins ständiga popularitet varit en överraskning. Han hade inte tagit in hur mycket publiken och musikerna älskar musikens soliga uttryck och orkestreringens briljans. Däremot hade han oroat sig över att någon stämföring är alltför kantig. Sådant kan underbarnets öde bli. 

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.

Som chefdirigent och konstnärliga ledare för Helsingfors stadsorkester betonar Saraste hur mångsidigt det finländska musiklivet är: ”Publikens nyfikenhet för nya verk och fenomen i musiken är något unikt. Musik och kultur överlag anses ha en betydelsefull roll i vårt försök att förstå livets gåtfullhet.”

Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.

Den japanska pianisten Hayato Sumino (f. 1995) har funnit mängder av vänner jorden runt i konsertsalar och i sociala media där över 2,2 miljoner personer följer honom. Sumino har uppträtt som solist med flera av världens ledande orkestrar, bl.a. NHK- och Yomiuri Nippon-symfoniorkestrarna i Tokyo, Japans och Tokyos filharmoniker samt Baltimores och Chicagos symfoniker. Ifjol tilldelades Sumino Schleswig-Holsteins musikfestivals Leonard Bernstein-pris samt två Opus Klassik-pris.

I november 2023 gjorde Sumino historia genom att organisera alla tiders första pianorecital på Yokohamas K-Arena, en av Japans största arenor. Guinness rekordbok uppmärksammade tillfället som det inomhus organiserade pianorecital som sålt störst antal biljetter i världen, över 18.000 stycken.

Under förra säsongen debuterade Sumino på Pekings musikfestival där han spelade Prokofjevs tredje pianokonsert med BBC:s filharmoniker och John Storgårds. Sumino gjorde också för första gången en Europaturné, som brittiska Aurora Orchestras solist. Under denna säsong uppträder Sumino med bl.a. Tonhalle-orkestern i Zürich, Kölns filharmoniker och Los Angeles filharmoniker. Sumino har studerat till även magister i ingenjörsvetenskap i Tokyo.

Denna tanke att sammanföra högklassiga musiker för en regelbunden orkesterverksamhet är lika livskraftig än idag. Under sina över 140 verksamhetsår har Helsingfors stadsorkester uruppfört majoriteten av Jean Sibelius symfoniska produktion under tonsättarens egen ledning. Orkestern fortsätter att framföra sin egen tids musik i form av beställningsverk av såväl internationella som inhemska tonsättare. 

Helsingfors stadsorkester består för närvarande av 102 musiker och når årligen över 100 000 lyssnare. Orkestern har blivit en viktig del av Helsingforsarnas kulturkapital. Orkestern berör även publik som inte har möjligheten att besöka konserthuset. Orkestern uppträder i olika sammansättningar runtom Helsingfors, erbjuder barn och unga möjligheter att uppträda och når olika specialgrupper genom sitt mångsidiga publikarbete. Orkesterns fadderbarnsverksamhet, som inleddes år 2000, har utvecklats till Kulturens fadderbarn, en verksamhet som nu omfattar hela Helsingfors.

Utöver Helsingfors når orkestern också internationella publiker genom att turnera utomlands och aktivt göra skivinspelningar. HKO Screen-konserterna, som kan ses på nätet både som direktsändningar och som inspelningar i efterhand, samt de fördjupande intervjuerna för tittare närmare det klingande konstverkets tillkomstprocess.

Sedan 2023 är Jukka-Pekka Saraste orkesterns chefsdirigent och konstnärliga ledare. Under säsongerna 2026–2028 fylls posten som förste gästdirigent av orkestern själv genom konserter som framförs utan dirigent och vars program planeras av musikerna själva.