Program

Johannes Brahms (1833–1897) gick modigt motströms. Där många samtida sysslade med romantisk programmusik förblev Brahms trogen sina ideal som tog fasta på hur ett subjektivt innehåll kan sublimeras inom strikta formramar. Med tanke på detta är det naturligt att han komponerade en hel del klassicistisk instrumentalmusik, bland annat stråkkvartetter, pianotrion, violinsonater och symfonier. Även Brahms fyra solokonserter – två för piano, en för violin, en för violin och cello – understryker den musikaliska substansens betydelse. De undviker medvetet ytliga trick som skall få publiken att tappa käken.

Violinkonserten skrevs år 1878 åt Brahms vän, violinvirtuosen Joseph Joachim. Verket uruppfördes i Leipzig år 1879 under Brahms ledning. Den symfoniskt formade konserten fick till en början ett motstridigt mottagande och flera berömda violinister vägrade spela verket hänvisande till solostämman som de menade vara anti-violinistisk. Idag har varje solist med självrespekt ens en gång tacklat Brahms violinkonsert, som är ett de mest populära och mest spelade verken i sitt slag. Den med ungerska nyanser kryddade fartfyllda finalen är bekant för även dem som inte normalt lyssnar på klassisk musik. 

Richard Strauss (1864–1949) skrev tio symfoniska dikter i vilka en färggrann orkestrering förenas med fantastiska teman och ett mustigt senromantiskt uttryck. Seriens åttonde verk Ein Heldenleben (En hjältes liv) fullbordades 1898 parallellt med tondikten Don Quixote. Den senare bygger på Cervantes berömda roman om riddaren av den sorgliga skepnaden. Ein Heldenleben var avsedd att komplettera Don Quixote i den mening att även detta verk har en hjältefigur i huvudrollen. Men denna gång är hjälten Richard Strauss själv, och av denna anledning kritiserades verket i sina första framföranden för att vara självupptaget. Idag kan man se på det hela annorlunda eftersom det hör till att vår tids tonsättare skall framställa sig som sitt eget livs hjälte. Detta sker varje dag i sociala media. Där romantiserar man sitt konstnärsliv, lyfter fram sina verk och detaljer ur sitt privatliv, skapar ett narrativ som skall ha en offentlig lyskraft. I bakgrunden finns samma tanke som hos Strauss, som i samband med Ein Heldenleben anmärkte: ”Jag är lika intressant som Napoleon."

Tondikten är såväl en hyllning till konstmusikens hjältemyter som deras parodi, såväl oförskämt självcentrerad som muntert självironisk. Verkets sex satser bildar en dynamisk helhet i vilken hjälten drabbas av kritikernas hån men också spenderar tid med sin tjatande hustru. I slutet drar sig hjälten bort från världens larm.

Det var först i och med arbetsamma revideringsprocesser som flera av Jean Sibelius (1865–1957) mest betydande verk fann sin slutliga form. Exempelvis violinkonserten, tondikterna Lemminkäinen, En saga och Barden samt den första symfonin uruppfördes i versioner som Sibelius inte senare kunde acceptera.

Det mest berömda exemplet torde dock vara den femte symfonin (1915–1919) som Sibelius arbetade på i sammanlagt sju år och och fick uruppförd hela tre gånger. Då han ledde den första versionen som hade fyra satser var han redan en firad nationalhjälte och mottagandet blev naturligtvis översvallande. Men själv var han missnöjd. I de följande versionerna trevade han sig fram mot en allt mera enhetlig formstruktur i vilken allt hängde ihop och inte ett enda tema dök upp utan en naturlig förklaring. Nästan fyra år efter det första framförandet hördes den slutliga versionen i tre satser som de facto kom att utgöra höjdpunkten i Sibelius symfoniska utveckling. Symfonin blev hans mest spelade.

Genast i början presenteras symfonins njugga material av blåsare som dyker upp likt oväntade solstrålar i horisonten. De måste snart kämpa om livsutrymme med ett tätt molntäcke, men sedan gör man gemensam sak och skyn öppnar beledsagad av fanfarer. Den andra satsen är en lågmäld variationsserie. I melodierna skymtar redan aningar om finalen och dess berömda tema som har att göra med svanars flykt. Symfonin får en märklig avslutning, det är som om tonsättaren mitt i all extas blåser av spelet. Är detta musik om frustration?

Felix Mendelssohn (1809–1847) var konstmusikens söndagsbarn. Han föddes till en bankirfamilj i vilken man genast noterade hans begåvning och lät den blomstra. Redan som barn rörde han sig i kulturkretsar och lärde sig att skapa nätverk, och gjorde en dunderkarriär som tonsättare, pianist och dirigent. Men succén hade sin skuggsida. Mendelssohn började lida av en allt större självkritik och drevs till en perfektionist. Han upplevde att han som tonsättare gett sitt bästa krut i tonåren. Till sist var han så osäker på sitt eget kunnande att han började panta på sina partitur. 

Ett dylikt verk är den A-dursymfoni som skrevs på beställning av Londons filharmoniska sällskap. Uruppförandet i London våren 1833 var en framgång men Mendelssohn var inte nöjd och gjorde en ny version av partituret. Inte heller den dög åt honom, och verket trycktes först efter hans död. Symfonin har fått ordningsnumret fyra trots att den kronologiskt är Mendelssohns tredje. 

I verkets bakgrund finns Mendelssohns resa till Italien år 1830, exempelvis den andra satsen är inspirerad av en religiös procession i Neapel. För Mendelssohn hade symfonins ständiga popularitet varit en överraskning. Han hade inte tagit in hur mycket publiken och musikerna älskar musikens soliga uttryck och orkestreringens briljans. Däremot hade han oroat sig över att någon stämföring är alltför kantig. Sådant kan underbarnets öde bli. 

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Dirigenten Eva Ollikainen hör till vår tids ledande dirigenter. Hon har tidigare varit chefsdirigent och konstnärlig ledare för Islands symfoniorkester samt chefsdirigent för Nordiska Kammarorkestern i Sverige.

Säsongen 2026/2027 debuterar Ollikainen med bland andra New York Philharmonic, National Symphony Orchestra i Washington, Bamberger Symphoniker, hr-Sinfonieorchester, Orchestre national du Capitole de Toulouse, Sydney Symphony Orchestra, Melbourne Symphony Orchestra och Singapore Symphony Orchestra. Hon återvänder också till Los Angeles Philharmonic, Sveriges Radios Symfoniorkester och Wiener Symphoniker samt genomför flera andra internationella gästdirigeringar. Dessutom framträdde hon återigen vid BBC Proms tillsammans med BBC Symphony Orchestra.

Med ett starkt intresse för samtida musik har Eva Ollikainen under sin tid som chefsdirigent för Islands symfoniorkester dirigerat ett brett spektrum av nutida repertoar. I april 2026 gav Ollikainen och Islands symfoniorkester ut en komplett inspelning av Arvo Pärts symfonier på skivbolaget Chandos, vilken mottogs med stor uppskattning av kritikerna.

Ollikainen studerade vid Sibelius-Akademin för Leif Segerstam och Jorma Panula och vann Jorma Panula-dirigenttävlingen vid 21 års ålder. Att stödja unga musiker ligger henne fortfarande varmt om hjärtat. Hon undervisar regelbundet vid Sibelius-Akademin och leder mästarkurser runt om i Europa.

”I hans musik finns så mycket fint vad gäller såväl det musikaliska som det violinistiska. Det fanns inget onödigt i stråkväxlingen, och det gör uttrycket sångbart och ledigt”. Detta konstaterade Sakari Oramo, ordförande för Sibelius-violintävlingens jury år 2022, om tävlingens suveräne vinnare, sydkoreanen Inmo Yang (f. 1995).

Redan år 2015 vann Yang första pris i Paganini-tävlingen i Genau. Han var tävlingens yngsta deltagare. I samma tävling fick han ett pris för bästa framförande av ett nytt verk och även i Sibelius-tävlingen vann han i kategorin för bästa framförande av ett beställningsverk, i detta fall Caprice av Magnus Lindberg. Redan samma år var Yang solist på HSO:s konsert på den finländska musikens dag.

Ikväll är Yang en solist som hunnit uppträda med New Yorks och Los Angeles filharmoniker, Frankrikes nationalorkester, Orchestre de la Suisse Romande, BBC:s symfoniorkester, Dresdens filharmoniker och såväl Hongkongs som Souls filharmoniker.

Yang har studerat vid Koreas nationella konstuniversitet, New England Conservatory of Music i Boston, Kronbergs akademi och Hanns Eisler-musikhögskolan i Berlin där han för tillfället även är bosatt.

Denna tanke att sammanföra högklassiga musiker för en regelbunden orkesterverksamhet är lika livskraftig än idag. Under sina över 140 verksamhetsår har Helsingfors stadsorkester uruppfört majoriteten av Jean Sibelius symfoniska produktion under tonsättarens egen ledning. Orkestern fortsätter att framföra sin egen tids musik i form av beställningsverk av såväl internationella som inhemska tonsättare. 

Helsingfors stadsorkester består för närvarande av 102 musiker och når årligen över 100 000 lyssnare. Orkestern har blivit en viktig del av Helsingforsarnas kulturkapital. Orkestern berör även publik som inte har möjligheten att besöka konserthuset. Orkestern uppträder i olika sammansättningar runtom Helsingfors, erbjuder barn och unga möjligheter att uppträda och når olika specialgrupper genom sitt mångsidiga publikarbete. Orkesterns fadderbarnsverksamhet, som inleddes år 2000, har utvecklats till Kulturens fadderbarn, en verksamhet som nu omfattar hela Helsingfors.

Utöver Helsingfors når orkestern också internationella publiker genom att turnera utomlands och aktivt göra skivinspelningar. HKO Screen-konserterna, som kan ses på nätet både som direktsändningar och som inspelningar i efterhand, samt de fördjupande intervjuerna för tittare närmare det klingande konstverkets tillkomstprocess.

Sedan 2023 är Jukka-Pekka Saraste orkesterns chefsdirigent och konstnärliga ledare. Under säsongerna 2026–2028 fylls posten som förste gästdirigent av orkestern själv genom konserter som framförs utan dirigent och vars program planeras av musikerna själva.