Program

Anatolij Ljadov (1855–1914) arbetade som lärare i komposition och musikteori vid Petersburgs konservatorium där hans elever var bland annat Sergej Prokofjev och Nikolaj Mjaskovskij. Som tonsättare hade Ljadov aldrig brist på idéer, men han fann det svårt att arbeta långsiktigt och produktionen förblev därför liten. Det är föga förvånande att dess tyngdpunkt vilar på korta miniatyrer skrivna för antingen piano eller orkester. Alla större verk, exempelvis en opera om apokalypsen, stannade på idéstadiet. Ren och skär tröghet fördärvade också Ljadovs chanser att bli berömd utanför Ryssland. Då Ryska baletten år 1909 beställde ett nytt verk av honom hände ingenting alls. Beställningen gick därför till en ung herre vid namn Igor Stravinsky som skrev Eldfågeln.

Ett av Ljadovs mest populära orkesterstycken är Kikimora (1909). Det är baserat på en legend om en illvillig häxa som bor i antingen källaren eller bakom en ugn, och tycker om att bete sig störande och krossa kärl. I Ljadovs version växer häxan upp i bergen, blir intresserad av den övriga världen och börjar terrorisera den. Det korta stycket är en de rika orkesterfärgernas och de hotfulla stämningarnas kavalkad. 

Olli Mustonen (f. 1967) har skapat sitt internationella rykte som först pianist och sedan dirigent. Ända från starten har även komponerandet varit för Mustonen ett viktigt uttrycksmedel, och redan på 1970-talet började han studera komposition under ledning av Einojuhani Rautavaara. Med sina nyklassicistiska, minimalistiska och färggrant fantastiska drag kan Mustonens tonspråk föra tankarna till hans mentor Rodion Sjtjedrins musik. Många verk har att göra med nationella motiv och folktraditioner och Mustonen har därför karaktäriserats som en ”nutida nationalromantiker”. Produktionens fokus är på orkester- och kammarmusik. År 2014 uruppförde Helsingfors stadsorkester under tonsättarens egen ledning den av honom beställda andra symfonin Johannes Angelos.

Den tredje symfonin Taivaanvalot (Himlens ljus) uruppfördes som ett kammarverk för tenor, cello och piano (2016). Målet var dock redan från starten att göra den version för tenor och orkester som uruppfördes i Åbo år 2022. Solist var Ian Bostridge och Åbo stadsorkester leddes av Mustonen själv. Symfonin bygger på en bekant berättelse i Kalevala: Pohjolas härskarinna fängslar såväl solen som månen och Kalevalas folk lämnas i mörker. Texten är översatt till engelska av Keith Bosley. Verket är i en sats och går mosaikartat från en scen till en annan. I slutet klingar en vokalis som manar fram en soluppgång. 

År 1918 lämnade Sergej Prokofjev (1891–1953) Ryssland bakom sig för att göra en internationell karriär som pianist och tonsättare. Då Chicagos opera beställde Kärleken till tre apelsiner inspirerades han att genast planera en ny opera. Den brinnande ängeln fullbordades år 1927. Premiären var tänkt till Berlin men planen gick i stöpet. Prokofjev försökte utan framgång få andra operahus att intressera sig för verket. Den brinnande ängeln sattes upp först efter hans död.

Prokofjev irriterades av att partituret blev att samla damm, och i slutet av år 1928 skrev han en c-mollsymfoni vars material bygger på operans musik. Verket uruppfördes i Paris våren 1929 under ledning av Pierre Monteux.

Den brinnande ängeln bygger på en gotisk roman av Valerij Brjusov. Huvudpersonen Renata är erotisk dragen till en brinnande ängel; det är oklart om den i verkligheten ens existerar. Till berättelsen hör även en duell, svart magi och nunnornas orgie. I slutet dömer inkvisitionen Renata att brännas på bål. Operans musik är precis så vild som man på basen av ovanstående kunde tro. I symfonin har Prokofjev använt flera till bl.a. Renata förknippade motiv som utgångspunkt för helt nya motiv. Han har dock låtit bli att dämpa Den brinnande ängelns kraftfulla expressionism, och bortsett från den lyriska andra satsen är atmosfären vanligen antingen febrig eller explosiv.

Felix Mendelssohn (1809–1847) var konstmusikens söndagsbarn. Han föddes till en bankirfamilj i vilken man genast noterade hans begåvning och lät den blomstra. Redan som barn rörde han sig i kulturkretsar och lärde sig att skapa nätverk, och gjorde en dunderkarriär som tonsättare, pianist och dirigent. Men succén hade sin skuggsida. Mendelssohn började lida av en allt större självkritik och drevs till en perfektionist. Han upplevde att han som tonsättare gett sitt bästa krut i tonåren. Till sist var han så osäker på sitt eget kunnande att han började panta på sina partitur. 

Ett dylikt verk är den A-dursymfoni som skrevs på beställning av Londons filharmoniska sällskap. Uruppförandet i London våren 1833 var en framgång men Mendelssohn var inte nöjd och gjorde en ny version av partituret. Inte heller den dög åt honom, och verket trycktes först efter hans död. Symfonin har fått ordningsnumret fyra trots att den kronologiskt är Mendelssohns tredje. 

I verkets bakgrund finns Mendelssohns resa till Italien år 1830, exempelvis den andra satsen är inspirerad av en religiös procession i Neapel. För Mendelssohn hade symfonins ständiga popularitet varit en överraskning. Han hade inte tagit in hur mycket publiken och musikerna älskar musikens soliga uttryck och orkestreringens briljans. Däremot hade han oroat sig över att någon stämföring är alltför kantig. Sådant kan underbarnets öde bli. 

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Olli Mustonen är ett unikt fenomen i dagens musikliv. Han vandrar i Rachmaninovs, Busonis, Enescus och andra stora musikers fotspår genom att vara samtidigt tonsättare, pianist och dirigent. Mustonen var Lapplands kammarorkesters första gästdirigent 2023–25. Före det hade han arbetat som konstnärlig ledare för Åbo filharmoniska orkester. 

Våren 1987 gjorde Helsingfors stadsorkester under ledning av chefdirigent Okko Kamu en Europaturné. Solist i Griegs pianokonsert var den då 19-årige Mustonen. Han debuterade som dirigent med HSO våren 1998 då han i Finlandiahuset och på en gästkonsert i Tammerfors ledde framföranden av Brahms andra symfoni och Prokofjevs andra violinkonsert med Pekka Kuusisto som solist. Mustonen har genom åren flera gånger uppträtt med HSO som både dirigent och pianosolist. 2014 uruppförde HSO hans andra symfoni.

Mustonen har gjort en imponerande internationell karriär och har konserterat jorden runt. Han har uppträtt tillsammans med bland annat Berlins, New Yorks och Los Angeles filharmoniker, Chicagos symfoniker, Clevelands orkester, Kungliga Concertgebouw-orkestern, Orchestre de Paris och Tonhalle- orkestern i Zürich samt Londons alla symfoniorkestrar.

2019 tilldelades Mustonen Hindemith-musikpriset. Han har belönats med även Finlands kulturministeriums Finlandspris och Finlands Lejons ordens Pro Finlandia-medalj.

Under sin extraordinära karriär har Ian Bostridge (f. 1964) uppträtt i världens mest betydande konsertsalar och samarbetat med de mest betydande orkestrarna och operahusen. Han är känd för sina tolkningar av musik av framförallt Schubert och Britten. Han har gett recital på festivalerna i bland annat Salzburg, Edinburgh, München, Wien, Aldeburgh och Schwarzenberg. Han har gett recital i även Carnegie Hall i New York och på Bayerische Staatsoper, La Monnaie i Bryssel och La Scala i Milano.

Flera av Bostridges inspelningar har tilldelats internationella musikpris och han har 15 gånger varit Grammy-nominerad. CD:n med Schuberts Winterreise, gjord i samarbete med Thomas Adès, belönades år 2020 med International Classical Music Award. Av andra inspelningar kan nämnas Schuberts Die schöne Müllerin i samarbete med Graham Johnson, rollen som Tom Rakewell i Stravinskys Rucklarens väg under ledning av Sir John Eliot Gardiner och rollen som Belmonte i Mozarts Enleveringen ur seraljen under ledning av William Christie.

Bostridge är internationellt uppskattad som även forskare och författare. 1990 disputerade han till doktor vid Oxfords universitet med en avhandling om 1600–1700-talens häxeri. Hans bok Schuberts Winterreise. En passionshistoria (2015, svensk översättning 2017) är en grundlig analys av Schuberts sångcykel. 2004 utnämndes Bostridge till brittiska imperieordens kommendör av 2 klass.

Denna tanke att sammanföra högklassiga musiker för en regelbunden orkesterverksamhet är lika livskraftig än idag. Under sina över 140 verksamhetsår har Helsingfors stadsorkester uruppfört majoriteten av Jean Sibelius symfoniska produktion under tonsättarens egen ledning. Orkestern fortsätter att framföra sin egen tids musik i form av beställningsverk av såväl internationella som inhemska tonsättare. 

Helsingfors stadsorkester består för närvarande av 102 musiker och når årligen över 100 000 lyssnare. Orkestern har blivit en viktig del av Helsingforsarnas kulturkapital. Orkestern berör även publik som inte har möjligheten att besöka konserthuset. Orkestern uppträder i olika sammansättningar runtom Helsingfors, erbjuder barn och unga möjligheter att uppträda och når olika specialgrupper genom sitt mångsidiga publikarbete. Orkesterns fadderbarnsverksamhet, som inleddes år 2000, har utvecklats till Kulturens fadderbarn, en verksamhet som nu omfattar hela Helsingfors.

Utöver Helsingfors når orkestern också internationella publiker genom att turnera utomlands och aktivt göra skivinspelningar. HKO Screen-konserterna, som kan ses på nätet både som direktsändningar och som inspelningar i efterhand, samt de fördjupande intervjuerna för tittare närmare det klingande konstverkets tillkomstprocess.

Sedan 2023 är Jukka-Pekka Saraste orkesterns chefsdirigent och konstnärliga ledare. Under säsongerna 2026–2028 fylls posten som förste gästdirigent av orkestern själv genom konserter som framförs utan dirigent och vars program planeras av musikerna själva.