Program

Petrusjka

  • Fre 20/11/2026
  • Kl. 19.00
  • Musikhuset i Helsingfors
IV serie
IV serie
Kontrabasson soittaja

Igor Stravinsky (1882–1971)

Fyrverkeri op. 4 (1908) 4'

Witold Lutosławski (1913–1994)

Cellokonsert (1970) 23'

  • Introduction
    Four Episodes
    Cantilena
    Finale
paus 25 min

Igor Stravinsky (1882–1971)

Petrusjka, balett (1911) (1910–1911) 40'

  • I
    Fastlagsfest
    Trolleritricket
    Rysk dans
    II
    Petrusjka
    III
    Moren
    Ballerinans danse
    Vals
    Petrusjkas framträdande och grälet mellan moren och Petrusjka
    IV
    Stora fastlagsmarknad
    Ammornas dans
    Bonden och björnen
    Zigenarna och gårdfarihandlaren
    Kuskarnas dans
    Maskerna
    Slagsmål och Petrusjkas död
Konserten avslutas ca 20.45

Kom ihåg att sätta din mobiltelefon på ljudlöst!

Inspelning, fotografering och videofilmning av konserten är förbjudet.
Fotografering är tillåten före konsertens början och under applåderna.

Programtexter

Igor Stravinsky (1882–1971)

Fyrverkeri op. 4 (1908) 4'

År 1902 inledde Igor Stravinskij (1882–1971) sina kompositionsstudier under ledning av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Rimskij betydde mycket för den unga eleven framförallt i egenskap av en mästare i orkestrering, men lärarens konservativa smak började så småningom utgöra ett problem. Stravinskij ville förbli honom lojal samtidigt som tidens nyaste musik blev alltmera lockande. Han blev fängslad av framförallt sådana franska tonsättare som Debussy och Dukas.

Våren 1908 skrev Stravinskij på sex veckor det korta orkesterstycket Fyrverkeri i vilket han kombinerade Stravinskys orkesterfärger med en fransk harmonivärld. Han sände partitur till sin lärare medveten om den risk han tog. Det var inte sagt att Rimskij skulle tolerera denna musik. Lärarens åsikt förblir dock en gåta utan svar eftersom han avled före posten hunnit hämta partituret för granskning. Stravinsky tillägnade stycket Rimskijs dotter Nadezjda. Hon avskydde det.

Fyrverkeri uruppfördes i Petersburg i början av år 1909. I publiken satt den Ryska balettens impressario Sergej Djagilev som omedelbart beställde en balett av Stravinsky. Inom ett och ett halvt år hade Eldfågeln gjort Stravinsky berömd. 

Witold Lutosławski (1913–1994)

Cellokonsert (1970) 23'

Solokonsertens fokus är på relationen mellan solist och orkester. Tonsättaren kan lyfta fram den som antingen hälsosamt konkurrerande eller understruket motsägelsefull. Witold Lutoslawski (1913–1994) skrev en cellokonsert i vilken relationen är antagonistisk.

Mästarsolisten Mstislav Rostropovitj hade redan längre försökt få ett verk av Lutoslawski, men inget skedde förrän engelska Royal Philharmonic Society beställde ett verk för cello och orkester. Cellokonserten uruppfördes i London år 1970. Den vållade sensation och blev snabbt en av den nya musikens klassiker.

Partituret innehåller aleatorisk kontrapunkt, i vilken varje musikers stämma är relativt självständig men endast inom vissa givna ramar. Verket består av fyra partiet. Cellon och orkestern är från första början på kollisionskurs, och en gemensam ton går att finna endast då och då. Detta har tolkats som ett uttryck för såväl Lutosławskis erfarenheter i Polen under kommunismen som Rostropovitjs erfarenheter som en musiker som öppet föraktade sovjetledningen. Lutosławski förnekade detta. En tänkande lyssnare kan dock inte undvika associationen till en individ som modigt börjar trotsa ett totalitärt system. Med tanke på detta är det intressant att Rostropovitj tänkte sig att solisten ”dör” mot verkets slut. Tonsättaren sade att det inte stämmer, verket avslutas ju segervisst. ”Visst visst”, sade Rostropovitj, ”men den segern är hinsides”.

Igor Stravinsky (1882–1971)

Petrusjka, balett (1911) (1910–1911) 40'

Igor Stravinskys (1882–1971) första succé var Eldfågeln, skriven för Sergej Djagilevs Ryska balett. Den framgångsrika premiären i Paris år 1910 ledde till att Djagilev smidde medan järnet var varmt. Han beställde en ny balett. Stravinsky började planera ett verk som senare blev Våroffer. Samtidigt arbetade han på ett verk för piano och orkester som inspirerats av idén om en docka som plötsligt vaknar till liv. Djagilev uppmanade Stravinsky att göra en balett på basen av ämnet. I samarbete med scenografen Alexandre Benois skapade tonsättaren ett scenario med dockan Petrusjka i huvudrollen. 

Petrusjka hade premiär i Paris den 13.6.1911. Musiken, koreografin, iscensättningen och Vaslav Nijinsky i rollen som Petrusjka skapade sensation. Senare sammanställde Stravinsky två sviter med musik ur baletten: en för piano, en för orkester. År 1947 gjorde han en ny version av orkesterpartituret. 

Vi är på ett nöjesfält i fastlagstid. Orkestern skildrar ett akustiskt sammelsurium: försäljare står vid sina stånd och hojtar, folket skrattar och för liv, positiven spelar, karusellen snurrar. En trollkarl kliver fram från en dockteater. Publiken beundrar hans tre raskt dansande dockor: Petrusjka, Ballerinan och Morianen. 

I balettens andra scen hatar Petrusjka Trollkarlen och rasar mot sitt öde. Han är till på köpet olyckligt förälskad i Ballerinan som helt struntar i honom. I den tredje scenen dansar Morianen och Ballerinan såpass intimt tillsammans att Petrusjka blir svartsjuk. Morianen lägger märke till det och blir ursinnig. 

Fastslagsfirandet fortsätter lika glatt och spralligt som hittills. Mitt i allt stoj hörs förskräckta utrop. Morianen jagar Petruskja, får fast honom och dödar honom med ett svärd. Trollkarlen lugnar ner folket: ingen fara, ser ni, det är endast en docka. Men plötsligt hörs ett hånfullt skratt. Trollkarlen tittar upp och ser till sin fasa Petrusjkas spöke på dockteaterns tak.

Felix Mendelssohn (1809–1847)

Symfoni nr 4 A-dur "Den Italienska" (1833) 27'

Felix Mendelssohn (1809–1847) var konstmusikens söndagsbarn. Han föddes till en bankirfamilj i vilken man genast noterade hans begåvning och lät den blomstra. Redan som barn rörde han sig i kulturkretsar och lärde sig att skapa nätverk, och gjorde en dunderkarriär som tonsättare, pianist och dirigent. Men succén hade sin skuggsida. Mendelssohn började lida av en allt större självkritik och drevs till en perfektionist. Han upplevde att han som tonsättare gett sitt bästa krut i tonåren. Till sist var han så osäker på sitt eget kunnande att han började panta på sina partitur. 

Ett dylikt verk är den A-dursymfoni som skrevs på beställning av Londons filharmoniska sällskap. Uruppförandet i London våren 1833 var en framgång men Mendelssohn var inte nöjd och gjorde en ny version av partituret. Inte heller den dög åt honom, och verket trycktes först efter hans död. Symfonin har fått ordningsnumret fyra trots att den kronologiskt är Mendelssohns tredje. 

I verkets bakgrund finns Mendelssohns resa till Italien år 1830, exempelvis den andra satsen är inspirerad av en religiös procession i Neapel. För Mendelssohn hade symfonins ständiga popularitet varit en överraskning. Han hade inte tagit in hur mycket publiken och musikerna älskar musikens soliga uttryck och orkestreringens briljans. Däremot hade han oroat sig över att någon stämföring är alltför kantig. Sådant kan underbarnets öde bli. 

Hugo Wolf (1860–1903)

Italialainen serenadi (1887/1892) 7'

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Hugo Wolf (1860–1903)

Italialainen serenadi (1887/1892) 7'

Pjotr Tšaikovskin (1840–1893) kamppailu seksuaalisen identiteetin kanssa kulminoitui vuonna 1878. Silloin hänen kulissiavioliittonsa nuoreen naisoppilaaseen kaatui ennen kuin se ehti kunnolla alkaa. Hän joutui myöntämään olevansa homoseksuaali, tosin vain itselleen, mutta pakeni silti varmuuden vuoksi skandaalia Sveitsiin ja Italiaan, jotta saisi säveltää rauhassa juoruilta ja vainoilta. Kriisi vapautti Tšaikovskin taiteellisesti aivan uudelle tasolle. Etenkin sinfonioihin ilmestynyt elämäkerrallisuus tarjosi musiikin kerronnalle syvemmän, dramaattisia käänteitä tarjoavan pohjavireen. 

Tšaikovskin kolme viimeistä sinfoniaa käsittelee kiellettyä, kohtalonomaista rakkautta, jota yksilön tahdonvoima ei kykene vastustamaan. Kuudes (1893) huipensi trilogian kouriintuntuvasti myös tosielämässä, sillä hän kuoli vain runsas viikko sinfonian kantaesityksen jälkeen. Arveltiin, että hänet olisi joko murhattu tai pakotettu itsemurhaan kostoksi paljastuneesta suhteestaan nuoreen sukulaispoikaan; todennäköisesti hän kuoli kuitenkin äkilliseen koleramyrkytykseen. Runsaat yhteensattumat ovat pitäneet huhut virkeinä näihin päiviin saakka.

Sinfonian lisänimi Pateettinen on Tšaikovskin veljen Modestin keksimä, ja harhaanjohtavasti käännetty. Venäjän kielessä pateettinen ei nimittäin tarkoita mahtipontista tai paatoksellista vaan pikemminkin tunteellista, intohimoista. Roihuavilla rakkauden tunnustuksilla alkava sinfonia päättyy pohjattomaan epätoivoon, kenties jopa kuolemaan.

Artister

Jukka-Pekka Saraste

Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter.
Jukka-Pekka Saraste johtaa.

Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.

Som chefdirigent och konstnärliga ledare för Helsingfors stadsorkester betonar Saraste hur mångsidigt det finländska musiklivet är: ”Publikens nyfikenhet för nya verk och fenomen i musiken är något unikt. Musik och kultur överlag anses ha en betydelsefull roll i vårt försök att förstå livets gåtfullhet.”

Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.

Jukka-Pekka Saraste johtaa.

Marko Ylönen

Marko Ylönens repertoar sträcker sig från barocken till nutida musik.
Marko Ylönen

Marko Ylönen hör till Finlands internationellt mest framstående cellister. Under sin karriär har han varit verksam som solist, kammarmusiker, orkestermusiker, konstnärlig ledare och pedagog. Han har uppträtt runt om i Europa, USA, Kina, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland samt spelat in ett stort antal verk för etiketter som Ondine, BIS, Finlandia och Alba. 

Ylönens repertoar sträcker sig från barocken till nutida musik. Vid sidan av den centrala cellolitteraturen har han aktivt framfört verk av finländska tonsättare som Pehr-Henrik Nordgren, Einojuhani Rautavaara, Joonas Kokkonen, Jouni Kaipainen och Olli Mustonen. 

Ylönen har belönats i flera prestigefyllda tävlingar. År 1990 erhöll han ett pris i den internationella Tjajkovskijtävlingen i Moskva och 1996 vann han Concert Artists Guild Competition i New York. 

Han har varit solist med de flesta finländska orkestrar samt bland annat Camerata Salzburg, English Chamber Orchestra, The Prague Chamber Orchestra, Adelaide Symphony Orchestra, Melbourne Symphony Orchestra, Stavanger Symfoniorkester, The Netherlands Chamber Orchestra och Göteborgs Symfoniker. Som recitalist har han framträtt bland annat i Carnegie Hall i New York och Concertgebouw i Amsterdam. 

Ylönen har varit konstnärlig ledare för Korsholms Musikfestspel och LuostoClassic samt ansvarar från och med 2026 för den konstnärliga planeringen av Larufest. Sedan 2009 är han professor i kammarmusik vid Sibelius-Akademin. Hans lärare har varit Csaba Szilvay, Erkki Rautio, Heikki Rautasalo och Heinrich Schiff. Han spelar på en cello byggd av Bartolomeo Cristofori på 1720-talet. 

Marko Ylönen

Helsingfors stadsorkester

Då Robert Kajanus året 1882 grundade en orkester i Helsingfors var hans ambition att föra samman stadens bästa musiker och att anlita musiker från utomlands. Tanken var att Helsingforsare varje vecka erbjudas unika upplevelser då 36 toppmusiker samlades för att framföra mästerverk i världsklass.
www.helsingforsstadsorkester.fi

Denna tanke att sammanföra högklassiga musiker för en regelbunden orkesterverksamhet är lika livskraftig än idag. Under sina över 140 verksamhetsår har Helsingfors stadsorkester uruppfört majoriteten av Jean Sibelius symfoniska produktion under tonsättarens egen ledning. Orkestern fortsätter att framföra sin egen tids musik i form av beställningsverk av såväl internationella som inhemska tonsättare. 

Helsingfors stadsorkester består för närvarande av 102 musiker och når årligen över 100 000 lyssnare. Orkestern har blivit en viktig del av Helsingforsarnas kulturkapital. Orkestern berör även publik som inte har möjligheten att besöka konserthuset. Orkestern uppträder i olika sammansättningar runtom Helsingfors, erbjuder barn och unga möjligheter att uppträda och når olika specialgrupper genom sitt mångsidiga publikarbete. Orkesterns fadderbarnsverksamhet, som inleddes år 2000, har utvecklats till Kulturens fadderbarn, en verksamhet som nu omfattar hela Helsingfors.

Helsingfors stadsorkester består för närvarande av 102 musiker och når årligen över 100 000 lyssnare.

Utöver Helsingfors når orkestern också internationella publiker genom att turnera utomlands och aktivt göra skivinspelningar. HKO Screen-konserterna, som kan ses på nätet både som direktsändningar och som inspelningar i efterhand, samt de fördjupande intervjuerna för tittare närmare det klingande konstverkets tillkomstprocess.

Sedan 2023 är Jukka-Pekka Saraste orkesterns chefsdirigent och konstnärliga ledare. Under säsongerna 2026–2028 fylls posten som förste gästdirigent av orkestern själv genom konserter som framförs utan dirigent och vars program planeras av musikerna själva.

Orkesteri soittaa.

  • Pekka Kauppinen
    Kreeta-Julia Heikkilä
    Katariina Jämsä
    Maiju Kauppinen
    Kati Kuusava
    Helmi Kuusi
    Elina Lehto
    Jani Lehtonen
    Kari Olamaa
    Kalinka Pirinen
    Satu Savioja
    Elina Viitasaari
    Lina Leikola
    Anna Tanskanen
    Sanna Kokko

Anna-Leena Haikola
Teija Kivinen
Kamran Omarli
Teppo Ali-Mattila
Eva Ballaz
Heini Eklund
Serguei Gonzalez Pavlova
Matilda Haavisto
Linda Hedlund
Siljamari Heikinheimo
Siiri Rasta
Krista Rosenberg
David Seixas
Virpi Taskila

Torsten Tiebout
Lotta Poijärvi
Petteri Poijärvi
Aulikki Haahti-Turunen
Kaarina Ikonen
Tiila Kangas
Carmen Moggach
Liisa Orava
Mariette Reefman
Hajnalka Standi-Pulakka
Anu Airas
Jaakko Laivuori

Lauri Kankkunen
Beata Antikainen
Jaani Helander
Mathias Hortling
Veli-Matti Iljin
Jaakko Rajamäki
Saara Särkimäki
Hans Schröck
Pekka Smolander
Johannes Välja

Ville Väätäinen
Oskari Hänninen
Johane Gonzalez Seijas
Paul Aksman
Eero Ignatius
Tuomo Matero
Joshua Baker
Svenja Dose

  • Niamh McKenna
    Elina Raijas
    Päivi Korhonen
    Jenny Villanen

Hannu Perttilä
Carlos Yiu Erdocia
Jussi Jaatinen
Nils Rõõmussaar

Samuel Buron-Mousseau
Clara Riccucci
Anna-Maija Korsimaa
Heikki Nikula

  • Markus Tuukkanen
    Mikko-Pekka Svala
    Pekko Aakko
    Ilmari Kuoppa

  • Ruben Buils Garcia
    Ville Hiilivirta
    Miska Miettunen
    Mika Paajanen
    Joonas Seppelin
    Erno Toikka

  • Obin Meurin
    Thomas Bugnot
    Michael Olsen
    Mika Tuomisalo

  • Valtteri Malmivirta
    John Kotka
    Anu Fagerström

Ilkka Marttila

  • Tomi Wikström

Xavi Castelló Aràndiga
Pietari Huhtinen
Sampo Kuusisto
Antti Ohenoja
Petri Piiparinen

  • Anni Kuusimäki
    Tanne Harder

  • Mariko Furukawa (piano)
    Anna Kuvaja (celesta)

  • Mikko Aspinen
  • Matti Tähkävuori
  • Peetu Hänninen

Mera musikenergi

Otto Antikainen

Klanger från norr

Ons 9/12/2026 klo 19
To 10/12/2026 klo 19
Thomas Dausgaard dirigent
Otto Antikainen violin
Biljetter fr. 8 €
Biljetter 8–49,50€

Följande HKO screen #HKOSCREEN

Direktsändning 25/11/2026 kl. 19

helsinginkaupunginorkesteri.fi | helsinkikanava.fi

Se på nätet efter konserten.

Produktion

Programtexter

Christian Holmqvist

Översättningar

Christian Holmqvist (SV), Jaakko Mäntyjärvi (EN)

Artistpresentationer

Timo Kalliokoski

Fotos

Marko Rantanen, Sakari Röyskö, Felix Broede, Juha Puhakka, Tuomas Tenkanen
Rätten till ändringar förbehålles.

Kontaktinformation

www.helsinginkaupunginorkesteri.fi
helsinki.philharmonic@hel.fi

Helsingin kaupunginorkesteri
Musiikkitalo, Mannerheimintie 13 A, Helsinki
PL 10403, 00099 Helsingin kaupunki